Hej på er (gråten i halsen).
Haha, detta är helt sjukt under kanske ca 2 veckor har jag varit...
Ja, jag vet inte sentemental eller vad det heter.
Varje gång jag lyssnar på Arkarna, ser bilder på dom och allt som handlar om dom så börjar nästan gråta.
Herre min get, ja ni får tycka att jag är löjlig men så är det.
Har bara vetat om dom i ca 4 år och det ångrar jag något otroligt.
Dom har alltid funnits där jag är ledsen och när jag har tänkt att jag inte bra.
Men dom har lärt mig att:
Because ridicule is no shame!
Och det är något jag aldrig aldrig kommer att glömma.
Visst har jag haft ett väldans bra liv om man tänker hur dåligt man kan ha det.
(Låter som jag är typ 104 år eller något).
Men varje gång jag tänker:
Jag duger inte. Vilket är helt idiotisk tanke som man kan tänka.
För man kan inte göra mer än sitt bästa och alla kan ju inte vara bäst sammtidigt!
Livet är inte alltid toppen det är något man får leva med helt enkelt.
Gu va djup jag blev...
Men man får heller inte glömma de små guldkornen i sin vardag!
Och några av dom är när jag har stått i ett publikhav fullt med glada och kärleksfulla människor.
Skrikande, sjungande, glada, peppade människor som är där av samma anledning:
Att sjunga och dansa till universums vackraste och bästa band, The Ark.
Då, då är jag glad på riktigt (brukar vara glad, men då...det är något magiskt).
Deras låtar går rakt in i hjärtat och stannar där.
Och varje gång de ska spela Idioternas nationalsång så håller Ola ett tal/"predikan".
Och då blir hans ord i mina öron, som choklad i min mun...
Det är så vackert.

Lyssna på hans tal...det är värt det lovar!
(Klippet är från när dom vär i min lilla stad i mars, i år)

Och nu ska jag sluta prata, kan hålla på i flera år.
Det finns så mycket att säga om The Ark.
Men en sista sak:
Tack The Ark för dessa underbara år!!

Så om det kommer upp massa inlägg om The Ark (som det har gjort).
Så vet ni varför...